För en vecka sedan blev jag uppringd av en säljare från Tele2 som erbjöd mig bredbandstelefoni för 69 kr/månad, som jag dessutom får ringa för. Det tyckte jag lät som en bra deal och slog till. Nu har jag fått mitt ”startpaket” och det innehöll någon form av dosa (modem?), en kabel till telejacket och en kabel till bredbandsuttaget.
Nu ångrar jag mig, jag är trött på alla jävla dosor som ska kopplas in överallt. Visst kunde jag varit mer påläst eller frågvis vid försäljningstillfället, men så var det inte den här gången.
En kabel ska gå mellan bredbandsuttaget och Tele2-dosan, sedan en kabel därifrån och till bredbandsdelaren (Router i folkmun), och till sist en kabel mellan Tele2-dosan och telefonjacket. Det blir med andra ord ett jävla triangeldrama i lägenheten. Istället för alla dessa dosor (ip-telefon, digitalbox m.m.) kan det väl arbetas fram några standarduttag som sitter i väggen. Det var vi ju så bra när det kommunistiska folkhemmet hade sina glansdagar.
I skrivande stund sitter jag i telefonkö till Tele2:s kundtjänst, luren ligger brevid på bordet eftersom telefonkön är 3 mil lång. Tur att man ångrade sig direkt och har tid kvar på de 14 dagarnas ångerrätt.
Sådär, det blev en paus i skrivandet eftersom jag kom fram till kundtjänst. Ångrandet gick smidigt och jag fick t.o.m. rabatter på både min befintliga fasta och mobila telefoni. En vinn-vinn-situation för min del så att säga, om jag nu inte ångrar mig och ändå vill ha IP-telefoni i framtiden. Men det tror jag inte, telefoni har aldrig varit särskilt viktigt för mig.
Lämna ett svar